Vad betyder Sluttning?

Sluttning är en term som används för att beskriva en lutande yta eller ett sluttande område, vanligtvis i terräng eller landskap. Det kan också referera till en nedåtgående rörelse eller avslutning på något, till exempel en sida av ett berg eller en väg.

Exempel på användning

• Sluttningen på berget var brant och svår att klättra.
• Barnen åkte pulka nerför den snöiga sluttningen.
• Skidåkarna njöt av den perfekta sluttningen i backen.
• Marken vid sluttningen var täckt av vilda blommor.
• Det var en vacker vy från toppen av sluttningen.
• På sommaren betar fåren på den gröna sluttningen.
• Lämna inga skräp på sluttningen, håll naturen ren.
• Det finns många fina vandringsleder längs sluttningen.
• Sluttningen erbjöd en härlig utsikt över sjön nedanför.
• Tyvärr hade det regnat så sluttningen var lerig och hal.
• Det var roligt att rulla nerför sluttningen i gräset.
• Farligt att åka skidor off-pist på okända sluttningar.
• Skogen täckte den branta sluttningen och skapade en vacker skogsbild.
• Under vintern används sluttningen som pulkabacke för barnen.
• Sluttningen var täckt av höstlöv och gav ifrån sig en härlig doft.

Synonymer

• Backe
• Nedförsbacke
• Lutning
• Slope
• Älv

Antonymer

• Plan
• Backe
• Uppförsbacke
• Bakgård

Etymologi

Ordet sluttning kommer från verbet sluta, som härstammar från fornsvenskans slúta och ursprungligen från fornnordiskans slúta. Sluttning syftar på en lutning eller backe där något sluttar nedåt eller uppåt.

memil • avseende • hållfast • prov • stulta • åthutning • mak • unkna • promiskuös • promiskuös •